Skrock till sjöss
Ombord talas gärna rakt och utan omsvep. Skrocket är man stundom mer förtegen om. En kapten som gjort sig känd för att lura både tullare och handelsmän kan likväl vägra kasta loss förrän skeppskatten vaknat. En båtsman som skrattar åt häxmästare på krogen har kanske en kula i rockfickan, den som en gång missade hans hjärta med en tumsbredd. Den som kommer ny ombord gör därför klokt i att hålla ögonen öppna. Ett skepps seder lär man sig helst innan man bryter mot dem.
Skrocket följer med folket över haven. Mériska fiskare har fört sina byars varsel till friankarnas däck, och strövare från Mandrak, Hinside-Lôr och Zorostria har burit med sig annat. När besättningar blandas får seden gärna stanna kvar medan förklaringen byts ut. Tre knackningar på relingen före ombordstigning är tursamt på åtskilliga skepp. Någon gör dem för de Tre, någon för dem som tidigare seglat med skutan, och somliga knackar helt enkelt därför att den förra båtsmannen gjorde det. På land följer handen med till dörrkarmen. Det är ett vanligt ljud på värdshusen i Rýrom.
Vissa bruk är hurusom så väl spridda att man knappast ursäktas av att vara främmande. En kapten skall aldrig bjuda en annan kapten på ett glas. Därmed drar man olycka över den bjudnes hela besättning, och i värsta fall får inbjudan besvaras med stål. Vid förhandlingar låter man därför styrmannen stå för drycken. Lôrisk gästfrihet har stundom ställt till det för nyblivna pirater som ännu inte förstått skillnaden mellan ett välkomnande och ett hot. De lär sig vanligtvis fort. Tundlaheims Döttrar och Söner brukar vara särskilt noga med saken; en kapten svarar för fler liv än sitt eget.
Skeppets lycka
Redan under bygget behöver skeppets lycka tas i beaktande. Hontall i kölen bringar otur, medan ask och kornell håller häxmästare och annat otyg på avstånd. En drakisk timmerman kan låta välsigna sitt arbete i Drejarens namn, och en mérisk kan ha ärvt sin fars mycket bestämda uppfattningar om vilket träd som skall fällas och när. På piratvarven ser man gärna att några plankor i bordläggningen är stulna. Det ger skutan ett gott försprång i sitt tilltänkta yrke. Under masten läggs ibland en kråkfot, eftersom dödsguden sägs ligga i krig med kråk-fåglarna. Tundlabarnen ser annorlunda på korpen, som sägs vaka över besättningarna.
Före avfärd ror somliga sin båt ett varv medsols. Bland lôriska pirater har detta fått sin förklaring i Al Shams: solen skall ha sett färden från dess början. En besättningsed avläggs av samma skäl gärna i dagsljus. Det händer att även folk som föga bryr sig om solguden tar med sig bruket efter några år på samma däck.
Vilken dag man ger sig av är heller ingen småsak. Vissa besättningar vägrar avsegla på fjärdedagen. Den första sjuårsstormen skall ha brutit ut på femtedagen, och någon måste ju ha gjort något förbannat dumt dagen före. Andra har en egen olycksdag, vanligen den då de förlorade en kapten eller fick sin skuta sönderskjuten. Infaller den samtidigt som en lovande last lämnar hamnen blir det lätt diskussion. Det händer att en besättning blir liggande ett helt dygn medan styrmannen följer det tilltänkta bytets segel med kikaren.
Vind och oväder
Vissling ombord är strängt förbjuden. Den väcker vind och lockar fram sådant som man helst vill slippa ha nära seglen. Undantaget är en långvarig stiltje, då man kan tillåtas vissla lågt och försiktigt. Även då bör man sluta så snart vinden svarar. På skepp med zorostriskt manskap kan det vara en gammal sjöman som sköter detta, medan resten får hålla käften och se till tågvirket. Att någon skulle vissla för sitt eget nöjes skull när skutan redan kränger i hård sjö är ett gott sätt att göra sig ovän med samtliga ombord.
Det går också att köpa vind, åtminstone enligt dem som säljer den. I hamnarna utmed Hissnafjorden och på andra håll förekommer snören med tre hårt slagna knutar. Den första skall ge god segelvind, den andra starkare blåst, och den tredje en storm som säljaren gärna berättar om men aldrig själv tänker vara med och prova. Knutna vindar måste förvaras torrt och lämnas ifred av klåfingrigt folk. Har någon löst en knut för att snöret behövdes till en trasig stövel får den personen svara för vädret därefter.
Djur och varsel
Havet ger varsel åt den som känner igen dem. Råttor som plötsligt lämnar en tät och välskött skuta bör man följa med blicken och helst själv komma iland innan landgången dras in. Tre fiskar uppspolade på däck under samma storm bådar illa. En val som sprutar en fontän av vatten är däremot ett gott tecken. Bland sjömän från Hinside-Falls kust finns besättningar som ger den första fisken åter till vattnet. De som vördar Aowla lämnar den åt Fiskgudinnan innan de tar resten av fångsten för egen räkning. Seden har följt hennes kult till friankarnas skepp, där man kan vara rätt ointresserad av gudinnans namn men desto mer mån om att det skall finnas något i grytan även nästa dag.
De små stormsvalorna, som tycks springa över vågornas toppar, har sämre anseende. Somliga sjömän kallar dem häxor och anser att de förebådar oväder. I mériska hamnberättelser har de också blivit Krummagummans höns. När de samlas kring aktern bör man surra lasten ordentligt och se över seglen.
Skeppskatten har en betydligt tryggare plats ombord. Den håller efter råttorna och vakar, enligt många, också över skutans lycka. Svarta katter är särskilt eftertraktade bland pirater. Eftersom de anses bringa otur i rikena räknar man med att de gör det lättare att finna ett illa rustat handelsskepp eller en kapten som valt fel farvatten. Att slå katten är ett allvarligt tilltag. Att dränka den kan få hela besättningen att vända sig mot den skyldige, och en båtsman lär knappast vinna gehör genom att hänvisa till saknade höns eller ett sönderrivet segel.
Albatrossen lämnas i fred även när förråden börjar tryta. Den anses bära döda sjömäns själar, och ingen vill ge en gammal skeppskamrat ännu en anledning att hemsöka däcket. Måsar skall man mata, annars väntar svält; hörs samma måsskrik tre gånger under natten kan någon snart komma att dö. Vad gäller talande fåglar blir saken mer invecklad. En majnor kan ha en ande i strupen, men är man vänlig mot den kanske man får råd som är värda att höra.
Dimma och förborgade vatten
Dimman kräver varsamhet. Den kan komma ur en häxmästares kittel och bära pest eller leda en skuta rakt mot grund. Démers dimslöjor har likväl dolt åtskilliga pirater undan rikenas jägarflottor. Tundlaheims Döttrar och Söner brukar därför vara försiktiga med att förbanna dimman som sådan. När man närmar sig vissa förborgade vatten undviker somliga också att nämna öar och skär vid deras rätta namn. Man säger den långa tanden, den sovande eller något annat som de invigda känner igen. Bland lôriskt manskap finns de som menar att Jyno annars hör vart man ämnar sig. Andra nöjer sig med att konstatera att en hemlig hamn bör få förbli hemlig även när folk tror sig vara ensamma.
En obemannad Pärlemofregatt bör man emellertid hålla sig undan från, oavsett hur gärna man vill åt kanonerna. Att däcket är tomt betyder föga när skrovet bär tång långt ovan vattenlinjen och ingen kan säga hur länge skeppet legat där. Tundlabarn har varnat för att bestiga dessa skepp. En del friankare har ändå försökt klättra ombord och därefter blivit betydligt mer lyhörda för varningen. Vad som hände berättas olika från krog till krog. I en version brann en gammal kanon av när någon grep tag om tången. Det räckte för den roddbåtens manskap.
Amuletter och skydd
Mot sådant som kan möta en på sjön bär man gärna lyckoamuletter. En hartass, en bit jade eller en kula som redan gjort sitt försök kan hänga i samma snöre som en lyckomark. En matros av yémisk börd knyter kanske sin tygremsa om armen före strid, med knutar slagna av dem som arbetat med henne därhemma. Hos en gralisk sjöfarare ligger ett järnstycke från hans första skuta kvar vid kojens huvudända, blanknött av fingrar. Föremålets värde på marknaden säger tämligen lite om vad det är värt för den som bär det. Att stjäla en annans lyckoamulett betraktas därför som ett fruktansvärt brott. Skulle man ändå ha blivit bestulen gör man klokt i att nämna vad tinget var; då blir fler intresserade av att hjälpa till att finna tjuven.
Särskilt eftertraktad är en segerhuva, fosterhinnan som ibland täcker ett nyfött barns huvud. Den skall skydda mot drunkning och kan förvaras invikt i tyg nära kroppen. Den som fötts med huvan anses dessutom ha tur att dela med sig av. På några skepp menar man att ett litet barn ombord håller olyckan borta genom sin oskuld.
Turen kan också dröja kvar i berömda piraters ägodelar. Kapten Vindfasts gamla huggare eller Blåtands sjöstövlar har därför ett värde långt bortom stålet och lädret. Men ting från galgbackar och gravar bör lämnas där de ligger. En kistspik kan bära något helt annat än den kraft man hoppats komma över. Inte heller skall man ta på sig en död sjömans kläder medan man ännu är till havs. Väl iland anses faran ha gått ur dem, vilket förklarar varför en del dödsbon får ligga orörda under färden men skiftas rätt raskt efter att skutan gjort hamn.
De döda till sjöss
Ett lik ombord är en ständig oro, och sjöbegravningen har sina egna bestämda bruk. Den döde sys in i sin hängkoj med tyngder och lämnas åt havet på dagtid, helst över styrbord. Sista stygnet dras genom näsan så att en skendöd skall vakna innan det är för sent. Graliska sjöfarare och Tundlaheims Döttrar och Söner kan be till Heidmar över samma vatten, även om de gjort sitt bästa för att sänka varandra dagen före. Löften och skulder bör redas ut innan kroppen går överbord, så att den döde inte får skäl att återvända. Måste den döde föras till land skall kroppen över landgången före någon annan.
Varsel och gamla berättelser
Andra varsel är mer besvärliga att hålla reda på. Någon tänder aldrig tre pipor på samma eld. Någon annan förbjuder gafflar i mässen eller vägrar blåsa ut ett ljus. Det finns pirater som anser att tvätt för bort lyckan ur huden, ett bruk som brukar möta betydligt större förståelse ombord än i en hyrd värdshussäng. Talen tre och sju bringar däremot tur, liksom att se tre eldar i natten eller finna ett mynt som någon annan tappat. Ett vrål ur morgondimman kan på vissa skepp tas för en varning som räddat dem från överfall. Den föreställningen lär ha fått särskilt gott fäste på Svarta Skatan, sedan ett barn som föddes i kabyssen väckt hela besättningen just som pirater närmade sig. En sådan händelse räcker gott för att något skall fortsätta berättas långt efter att den sista som var med gått i graven.
För häftiga väderomslag och olycka som faller över en utan förvarning finns slutligen Krummagård. Krummagumman är vred, säger man, eller så har Krummabarnen fått gå hungriga alltför länge. Gamla pirater kan spotta på golvet och bedyra att ingen är värd namnet förrän han kryssat bland Krummagårds rev och skär. Gården ligger hurusom djupt inåt land i Mandraks sydliga gränstrakter. Den som påpekar detta får ofta ett leende till svar, med tänder av ömsom guld och ömsom hålrum. Att ensam ha färdats dit ger anseende i vissa kretsar. Om det är fiendelandet eller vad som väntar på den gamla blotplatsen som gjort resan märkvärdig får man sällan klart besked om.
Till allt detta kommer varje besättnings egna bruk, tillkomna efter sådant de råkat ut för och sådant någon hört från en äldre släkting. En kanna skall stå på sin bestämda plats, ett särskilt mynt får aldrig spelas bort, och när seglen fylls skall någon kanske säga de ord som kaptenens mor brukade säga. Vid första måltiden får den nykomne lära sig vilken kanna han kan dricka ur och vilken han bör låta stå.
