Tundlabarn

Tundlaheims döttrar och söner, en gåtfull och fascinerande fraktion inom 'The Tundlaheim Saga', väver en historia om förlust, återupptäckt och hoppfullhet. Dessa ättlingar från de tidiga invånarna på Nivaris levde isolerade på Pärlemoöarna sedan urminnes tider. Deras värld vändes upp och ned när öarna erövrades av den mäktiga drakiska flottan för ungefär 150 år sedan. Detta dramatiska öde ledde till att tundlabarnen ansågs vara nästan utdöda, bortspolade i tidens ström, sånär som på några få som vuxit upp bland andra kulturer. Men år 1359 E.A gjorde de en överraskande återkomst från Tronskilde, en gömd stad på den avlägsna ön Kovbard, och återintegrerades sakta men säkert i världens väv.   Dessa överlevare av en forntida ätt är djupt rotade i sin tro, följande en uråldrig religion känd som den glömda läran. Denna tro, som vördar en färgran mosaik av gudar, utövas genom strikta sedvänjor och hemlighetsfulla ritualer. Dess praktik delar sig i två distinkta vägar: den gamla vägen, en strikt och introspektiv tolkning som tundlabarnen på Kovbard följer; och den nya vägen, som fortfarande är vanlig i Damméro, men har avvikit så pass mycket från sina rötter att den knappt är igenkännbar jämfört med den gamla vägen.   Tundlabarnens sjöfarartradition är en annan central del av deras identitet. Tundlabarnen är kända som skickliga sjömän, mästare på att navigera de mest utmanande sjöförhållandena. Varje kapten är en självutnämnd monark på sitt fartyg, och när de återvänder till land, styrs de gemensamt av ett råd av kaptener. Denna struktur speglar deras djupa värderingar av självständighet och kollektivt beslutsfattande.   Även om de en gång var fruktade för sina närmast övernaturliga förmågor, legendariska skepp och stora antal tycks mycket av denna makt ha gått förlorad i tiden efter öarnas fall. Ändå brinner ännu längtan om att återta sitt förlorade hemland Tundlaheim starkt i deras hjärtan samtidigt som drömmar om de förlorade Pärlemoöarna splittrar detta folk i två distinkta riktningar. Deras återkomst och fortsatta närvaro i världen är inte bara en påminnelse om deras forntida storhet, utan också ett tecken på deras outtröttliga vilja och förmåga att anpassa sig och överleva mot alla odds.