Piraternas gyllne ålder
År 919 E.A blev startskottet för det som skulle bli "Piraternas gyllene ålder". Med tjugo år av framgångar under bältet firade Dimslöjans syskonskap, en förening av Friankare och Tundlabarn, sina triumfer. Denna festprakt blev en lysande fyr för andra missnöjda själar och antalet pirater i Nivaris ökade dramatiskt.
I takt med denna expansion blev piraternas närvaro mer och mer oförneklighet. År 937 E.A lanserade riket Mandrak en intensiv kampanj för att utrota dessa plågor. Landsmodern satsade på att inrätta en piratjägarflotta, men hennes strävan misslyckades eftersom ingen lyckades upptäcka Pärlemoöarna, piraternas skyddade tillflyktsort. Snart efter detta motstånd hittades Landsmodern brutalt mördad, sannolikt av sina egna rådgivare, men hennes efterträdare pekade finger åt Tundlabarnen och på så sätt fann Mandrak ny kraft för sitt hat mot piraterna.
Mot denna bakgrund stod Friankarordern inför interna utmaningar. Efter flera fall av korruption inom ledarskapet genomgick ordern en andra stor reform år 965 E.A. Detta innebar en återgång till Frihetens 70 doktriner med särskilt fokus på transparens och demokratiska principer. Det nya tillägget om "fristående friankare" gav individer möjlighet att stolt kalla sig friankare utan att vara aktivt involverade i ordern.
Men ingen gyllene era är utan sina prövningar. År 1003 E.A drabbades Friankarordern av en betydande splittring. En fraktion av pirater ledda av "Den blodröda sirenens son" valde en mer brutal och våldsam väg än den som resten av ordern förespråkade. Denna avvikande grupp skapade inre strider inom ordern, vilket försvagade dem betydligt.
Trots detta kunde inte Friankarnas styrka underskattas. När Lôrerna i väst började utrusta sina skepp med kanoner år 1019 E.A, anpassade sig Friankarna snabbt och spred denna nya teknik över kontinenten. Det var en tid av dominans, med ökande makt tillsammans med Tundlabarnen, innan de andra rikena kunde hänga med i den snabba utvecklingen.
År 1038 E.A nådde den interna konflikten sitt slut. De "Blodröda sirenernas söner" besegrades till sist och deras ledare förvisades. Men ärr och minnen från denna tid förblev levande inom ordern.
Under kommande år blev Friankarna allt mer ambitiösa. År 1056 E.A hade deras antal vuxit och med förbättrade navigationsfärdigheter kunde de utöka sina jaktmarker långt bortom Damméros gränser. Denna utvidgning ledde till mer konkurrens och ofta till maktkamper med de lokala strövarbesättningarna.
Krisen i Dimslöjans syskonskap började år 1082 E.A när vissa besättningar, inklusive friankare, började bryta mot principerna i pakten. Spänningarna ökade och alliansen mellan olika grupper blev alltmer skör.
När Mandrak lanserade en storskalig attack år 1102 E.A, blev Dimslöjans syskonskap hårt drabbad. Många besättningar lämnade förbundet och Friankarordern vilket ledde till dess gradvisa nedgång. Trots detta gjorde Friankarordern ett framgångsrikt försök att återuppliva Dimslöjans syskonskap år 1124 E.A, vilket resulterade i en tillfällig period av stabilitet och samarbete mellan de kvarvarande friankarbesättningarna och Tundlabarnen.
Med denna nya samordning lyckades Friankarordern avvärja en invasion från den Zorostriska triaden år 1150 E.A, vilket cementerade deras status som en av de mest framstående sjömakterna i området.
Men inget varar för evigt. År 1170 E.A kollapsade Dimslöjans syskonskap slutgiltigt på grund av interna stridigheter och provokationer från Mandrak. Friankarordern beslutade att dra sig tillbaka till sina ursprungliga territorier.
Efter denna reträtt började många Fria Friankare att utforska och bosätta sig på nya öar väster om kontinenten år 1190 E.A. Denna spridning resulterade i en expansion av deras kultur och idéer.
Emellertid blev deras oberoende och expansion en tagg i ögat på det expanderande riket Mandrak. År 1213 E.A utropades Friankarordern som en prioriterad fiende av riket, vilket inledde en period av strider och konflikter dem emellan.
Tundlabarnen försökte planera ett storskaligt motstånd mot Mandrak år 1235 E.A. Trots tidigare konflikter valde Friankarordern att stödja detta initiativ och skickade skepp för att hjälpa till i kampen.
På höjden av sin makt år 1253 E.A hade Friankarordern över trehundra skepp. Deras inflytande och kultur spridde sig över hav och öar. Nyfikna och äventyrslystna strövarbesättningar växte fram i varje hörn av världen, lockade till ett liv av äventyr och motstånd likväl som guld och rikedom.
Men det mest hjärtskärande slaget var ännu inte över. År 1259 E.A utkämpades det ökända Slaget om Pärlemoöarna mellan tyranndömet Mandrak och piraterna kända som Tundlabarn. Många friankare kämpade vid deras sida i början av kriget, men flydde när de insåg att fienden var övermäktig. Tundlabarnen slogs dock till sista blodsdroppen och blev så småningom helt förintade trots sina mäktiga Pärlemofregatter och många legendariska kaptener.
Förlusten av sina allierade ledde till att Friankarna drog sig tillbaka från striderna mot Mandrak och en period av reträtt började. Med Tundlabarnens fall och förlusten i Slaget om Pärlemoöarna, började Friankarnas storhetstid att blekna.
År 1301 E.A fick Friankarordern en ytterligare stöt när en stor del av deras flotta förstördes i ett överraskningsangrepp från Mandraks piratjägare. För första gången ljöd ljudet av drakiska silverkanoner över havet. Detta ledde till en tid av återuppbyggnad och introspektion för Friankarna.
Slutligen, år 1303 E.A, upplöstes Friankarordern efter en tid av nedgång. Varje friankarbesättning stod nu ensam och kampen för överlevnad blev allt svårare. Det markerade slutet för "Piraternas gyllene tidsålder", även om vissa menar att Tundlabarnens fall och Slaget om Pärlemoöarna var det verkliga slutet för piraternas envälde på vågorna. Oavsett hur man ser på det, var det en tid av mod, äventyr, frihet men även lidande.
I takt med denna expansion blev piraternas närvaro mer och mer oförneklighet. År 937 E.A lanserade riket Mandrak en intensiv kampanj för att utrota dessa plågor. Landsmodern satsade på att inrätta en piratjägarflotta, men hennes strävan misslyckades eftersom ingen lyckades upptäcka Pärlemoöarna, piraternas skyddade tillflyktsort. Snart efter detta motstånd hittades Landsmodern brutalt mördad, sannolikt av sina egna rådgivare, men hennes efterträdare pekade finger åt Tundlabarnen och på så sätt fann Mandrak ny kraft för sitt hat mot piraterna.
Mot denna bakgrund stod Friankarordern inför interna utmaningar. Efter flera fall av korruption inom ledarskapet genomgick ordern en andra stor reform år 965 E.A. Detta innebar en återgång till Frihetens 70 doktriner med särskilt fokus på transparens och demokratiska principer. Det nya tillägget om "fristående friankare" gav individer möjlighet att stolt kalla sig friankare utan att vara aktivt involverade i ordern.
Men ingen gyllene era är utan sina prövningar. År 1003 E.A drabbades Friankarordern av en betydande splittring. En fraktion av pirater ledda av "Den blodröda sirenens son" valde en mer brutal och våldsam väg än den som resten av ordern förespråkade. Denna avvikande grupp skapade inre strider inom ordern, vilket försvagade dem betydligt.
Trots detta kunde inte Friankarnas styrka underskattas. När Lôrerna i väst började utrusta sina skepp med kanoner år 1019 E.A, anpassade sig Friankarna snabbt och spred denna nya teknik över kontinenten. Det var en tid av dominans, med ökande makt tillsammans med Tundlabarnen, innan de andra rikena kunde hänga med i den snabba utvecklingen.
År 1038 E.A nådde den interna konflikten sitt slut. De "Blodröda sirenernas söner" besegrades till sist och deras ledare förvisades. Men ärr och minnen från denna tid förblev levande inom ordern.
Under kommande år blev Friankarna allt mer ambitiösa. År 1056 E.A hade deras antal vuxit och med förbättrade navigationsfärdigheter kunde de utöka sina jaktmarker långt bortom Damméros gränser. Denna utvidgning ledde till mer konkurrens och ofta till maktkamper med de lokala strövarbesättningarna.
Krisen i Dimslöjans syskonskap började år 1082 E.A när vissa besättningar, inklusive friankare, började bryta mot principerna i pakten. Spänningarna ökade och alliansen mellan olika grupper blev alltmer skör.
När Mandrak lanserade en storskalig attack år 1102 E.A, blev Dimslöjans syskonskap hårt drabbad. Många besättningar lämnade förbundet och Friankarordern vilket ledde till dess gradvisa nedgång. Trots detta gjorde Friankarordern ett framgångsrikt försök att återuppliva Dimslöjans syskonskap år 1124 E.A, vilket resulterade i en tillfällig period av stabilitet och samarbete mellan de kvarvarande friankarbesättningarna och Tundlabarnen.
Med denna nya samordning lyckades Friankarordern avvärja en invasion från den Zorostriska triaden år 1150 E.A, vilket cementerade deras status som en av de mest framstående sjömakterna i området.
Men inget varar för evigt. År 1170 E.A kollapsade Dimslöjans syskonskap slutgiltigt på grund av interna stridigheter och provokationer från Mandrak. Friankarordern beslutade att dra sig tillbaka till sina ursprungliga territorier.
Efter denna reträtt började många Fria Friankare att utforska och bosätta sig på nya öar väster om kontinenten år 1190 E.A. Denna spridning resulterade i en expansion av deras kultur och idéer.
Emellertid blev deras oberoende och expansion en tagg i ögat på det expanderande riket Mandrak. År 1213 E.A utropades Friankarordern som en prioriterad fiende av riket, vilket inledde en period av strider och konflikter dem emellan.
Tundlabarnen försökte planera ett storskaligt motstånd mot Mandrak år 1235 E.A. Trots tidigare konflikter valde Friankarordern att stödja detta initiativ och skickade skepp för att hjälpa till i kampen.
På höjden av sin makt år 1253 E.A hade Friankarordern över trehundra skepp. Deras inflytande och kultur spridde sig över hav och öar. Nyfikna och äventyrslystna strövarbesättningar växte fram i varje hörn av världen, lockade till ett liv av äventyr och motstånd likväl som guld och rikedom.
Men det mest hjärtskärande slaget var ännu inte över. År 1259 E.A utkämpades det ökända Slaget om Pärlemoöarna mellan tyranndömet Mandrak och piraterna kända som Tundlabarn. Många friankare kämpade vid deras sida i början av kriget, men flydde när de insåg att fienden var övermäktig. Tundlabarnen slogs dock till sista blodsdroppen och blev så småningom helt förintade trots sina mäktiga Pärlemofregatter och många legendariska kaptener.
Förlusten av sina allierade ledde till att Friankarna drog sig tillbaka från striderna mot Mandrak och en period av reträtt började. Med Tundlabarnens fall och förlusten i Slaget om Pärlemoöarna, började Friankarnas storhetstid att blekna.
År 1301 E.A fick Friankarordern en ytterligare stöt när en stor del av deras flotta förstördes i ett överraskningsangrepp från Mandraks piratjägare. För första gången ljöd ljudet av drakiska silverkanoner över havet. Detta ledde till en tid av återuppbyggnad och introspektion för Friankarna.
Slutligen, år 1303 E.A, upplöstes Friankarordern efter en tid av nedgång. Varje friankarbesättning stod nu ensam och kampen för överlevnad blev allt svårare. Det markerade slutet för "Piraternas gyllene tidsålder", även om vissa menar att Tundlabarnens fall och Slaget om Pärlemoöarna var det verkliga slutet för piraternas envälde på vågorna. Oavsett hur man ser på det, var det en tid av mod, äventyr, frihet men även lidande.
